Mitt namn är Sara Porle. Jag bor tillsammans med mina husdjur i en stuga i östraste Blekinge. Jag är smålänning från början och djurgalen har jag nog alltid varit. Det "tråkigaste" husdjuret jag haft är nog en mussla - den gjorde inte så mycket, men hade ändå sin charm :)
På dagarna arbetar jag som hårdvaruingenjör på Radius i Karlskrona. På fritiden är det hundar glas och silverlera som gäller för hela slanten (så gott som i alla fall)...

Vi har alltid haft djur i familjen, men när vi sommaren -95 skaffade goldentiken Ella började jag gå kurs i Växjö hundungdom och på den vägen är det... Det blev fler kurser, jag började hjälpa till på kurser, kom med i styrelsen, gick handledarutbildning och instruktörsutbildning och höll ännu fler kurser.

Sommaren -99 gick jag en kurs i klickerträning för Marie Fogelquist. Jag hade läst om klickerträning på nätet och tyckte att det passade in i min träningsfilosofi. På kursen var vi också på studiebesök på Kolmårdens delfinarium och pratade med delfintränarna som använder samma princip (men med visselpipa istället för klicker). Genom klickerträningen hittade jag och Ella ett helt nytt sätt att kommunicera. Jag kunde mycket tydligare tala om vad jag ville ha fram och Ella lärde sig snabbt vad det handlade om.
Sommaren 2001 gick jag Maries första Chicken training. Denna kurs var verkligen kycklingträning för de var bara kycklingar. Tuppkycklingen Dan drog, vad som senare visade sig vara hönan, Gösta i leksakstraktor. Att träna höns kommer från Bob och Marian Bailey - de sanna pionjärerna inom träning med hjälp av positiv förstärkning. Hönan är en suverän lärare och genom att träna höns har jag fått lära mig klickerträningens teori i praktiken.
I samma veva hörde jag talas om Turid Rugaas och hundarnas lugnande signaler. Jag gick på kurs för Turid 2001 och då tillfället kom 2002 att gå hennes instruktörsutbildning i Danmark så tog jag givetvis tillfället i akt.

Den dag jag tror jag vet alla svaren och inte har något mer att lära - är det hög tid att sluta med hundträning! Men den dagen hoppas och tror jag aldrig kommer...

Jag har också alltid varit en pysselmaja. Hösten 2006 fick jag upp ögonen för silverlera. Där fick jag verkligen utlopp för mitt pysselbehov :o) Jag har sedan dess utbildat mig vidare inom detta område och blev hösten 2007 certifierad lärare i PMC-silverlera. Jag fascineras fortfarande av hur en grå liten "lerklump" efter bränning kan bli hårt, blankt, vackert silver!